Igår gjorde jag ett oväntat fynd på Abriss antikvariat. När jag letade igenom de nyinkomna böckerna hittade jag Fem socknar i Munkedal. Berfendal, Foss, Håby, Svarteborg, Valbo-Ryr (1980). En stor otymplig bok som ser ut att väga ett ton eller två och som antagligen var ohyggligt dyr i nypris.
Den nappade jag genast åt mig. Min farmor föddes i Foss och jag är just nu fullt sysselsatt med en djupdykning i Foss kyrkoböcker.
Nu har jag i lugn och ro bläddrat igenom mitt nyförvärv. Huvuddelen utgörs av fakta om gårdar och ortsnamn i de aktuella socknarna. Dessutom finns artiklar om rättskipning, Munkedals bruk och järnväg, diverse bemärkta personer och annat smått och gott. Alltihop illustrerat med en stor mängd fotografier och en och annan teckning.
Låter inte som en kioskvältare precis men jag emotser en lång och givande samvaro. Jag har anor i samtliga fem socknar och har redan hittat en av dem i boken. Jag är mycket nöjd.
En koll på Munkedals kommun hemsida upplyste mig om att det finns en andra del av tegelstenen, utgiven 1986. Den vill jag ha. Andra böcker som jag gärna ser i mitt bibliotek är Munkedal - en bygd och ett bruk i Bohuslän av Harry Molin (1949) och Familjer i Foss av Hans Karlsson (1996).
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, gårdar, ortsnamn, släktforskning, socknar, Munkedal, Berfendal, Foss, Håby, Svarteborg, Valbo-Ryr
De senaste dagarna har jag ägnat åtskilliga timmar åt att försöka bringa klarhet i mina anors förehavanden i Nårunga på 1700-talet. Försökt är ordet. Uppgifterna i kyrkoböckerna är knapphändiga och motsäger varandra. I husförhörslängderna anges i allmänhet inte exakt datum, endast årtal. Om och i såfall vart en familj flyttat finns ofta inte noterat. Istället har jag fått utgå från uppgifter i födelse-, död-, och vigselböcker och sedan letat mig fram.
Lättare sagt än gjort. För de första decennierna finns ingen husförhörslängd bevarad. Den första som finns (1763-1781) är en mardröm. Åren har inte farit fram väl med längden och en del skador gör den svårläst. Vidare hade den eller de som upprättade den noll känsla för siffermässig exakthet. De uppgivna födelseåren tycks mest vara gissningar. Först med den andra husförhörslängden börjar årtalsuppgifterna bli pålitliga.
Lägg därtill namnförbistring. Min ana hette Anders Heljesson Larm. Jag har hittat två Anders Heljesson i födelseboken. Båda pojkarnas fäder hette Helje Andersson. Dessa båda fäder föddes vid ungefär samma tid och fick på 1740-talet söner som döptes till Anders. Läge för huvudvärk, alltså. Särskilt som respektive Anders mor inte nämns i födelseboken.
Hade kunnat avhjälpas om jag kunnat tyda texten i kyrkoböckerna skrivna före 1750 ordentligt. Det kan jag inte. Text skriven efter runt 1750 är inga problem. Den är skriven med handstilar jag kan förstår mig på . För perioden före 1750 handlar det närmast om kvalificerade gissningar. Spelar ingen roll hur länge jag stirrar på boktstäverna, jag fattar inte mer för det. Värdelöst i släktforskarsammanhang alltså.
Normalt brukar jag ha stor hjälp av filerna på Alingsås släktforskarförenings hemsida. Där finns bl.a. förteckningar över boende i Nårunga och Ljur under den aktuella perioden. Problemet är att uppgifterna i förteckningarna motsäger varandra och stämmer ofta inte med dem jag själv hittat i kyrkoböckerna. Total förvirring.
Nu tror jag att jag har lyckats reda ut vilken av de bägge Helje Andersson som jag är släkt med. För tillfället kommer jag inte längre. Jag får återvända till Nårungas 1700-tal när jag har blivit bättre på att tyda handstilar och när jag har kontrollerat informationen jag hittat i t.ex. mantalslängder och soldatrullor. Nu återvänder jag till Bråttensby och det hyfsat väldokumenterade, välformulerade och välskrivna 1800-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om handstilar, kyrkoböcker, Nårunga, släktforskning, 1700-tal
Nu har jag beställt ett kvartalsabonnemang på Ad OnLine. Teoretiskt sett borde jag vara död för omvärlden till den 2 april. Bortsett från promenader till affären för att bunkra mat, kattmat och liknande skulle jag gärna avstå från att sticka näsan utanför dörren de närmaste tre månaderna. Det är vinter. Det är kallt och hemskt ute.
Och allt jag behöver finns ju här. Dator med bredbandsuppkoppling. Ett abonnemang på Ad OnLine och därmed ett formidabelt utbud av kyrkoböcker och andra arkiv. Böcker om jag skulle tröttna på att glo på gamla handstilar. Tv:n om jag vill ha lättsam underhållning - någon deckare visas alltid på någon kanal. Eller Simpsons. Och jag har ju en video/dvd.
Låter det ensamt? Inte då. Mina katter erbjuder fullgott sällskap och därtill oförutsägbarhet och spänning. Människor? Kan jag hålla kontakten med via Internet. Får jag ett plötsligt behov av att höra en mänsklig röst tillhörande någon jag känner finns telefonen.
Men det är teorin det. I praktiken har jag en del andra åtaganden som jag inte slipper undan. Dessutom lär det vara nyttigt att in real life träffa någon annan än katterna, att inte bara umgås med döda släktingar. Påstås det. Just nu är jag skeptisk, men jag kanske ändrar mig om några veckor.
Läs även andra bloggares åsikter om Arkiv Digital, datorer, hemma, Internet, katter, släktforskning, vinter
De senaste tre dagarna har jag suttit som klistrad framför datorn. Anledningen är ett erbjudande från Arkiv Digital. Mellan jul och nyår är det gratis att använda Arkiv Digitals internettjänst AD OnLine. När jag använt AD OnLine på Landsarkivet i Göteborg har jag tyckt att det varit svårmanövrerat. Landsarkivet har dessutom haft stora problem med datorer och internetuppkoppling. Så långt jag kunnat har jag därför på Landsarkivet hållit mig till mikrokorten.
Men gratis är gratis. Och hemma är hemma. I torsdags registrerade jag ett konto på Arkiv Digital, laddade hem nödvändig programvara (Java samt AD OnLine) och satte igång. Och blev positiv överraskad. Min bredbandsuppkoppling är snabbare och pålitligare än Landsarkivets. Bortsett från en sällskapssjuk katt (traskade runt på skrivbordet, trampade på tangentbordet, skymde bildskärmen) har jag inte haft några problem med att använda AD OnLine här hemma.
På AD OnLine finns färgbilder tagna med digitalkamera. Färgbilder är lättare att läsa än de svartvita bilderna i det mikrofilmade och scannade materialet. Jag har många gånger suttit på Landsarkivet och svurit över oläsliga texter. Med färgbilder försvinner stora delar av problemet. Text skrivet i svagt bläck eller blyerts blir läslig. Dessutom går det att zooma ordentligt.
På AD OnLine finns ännu inte alla svenska kyrkoböcker. Men från de områden som intresserar mig mest, Älvsborgs län och Göteborgs- och Bohuslän, finns i princip rubbet. Dessutom finns arkiv från t.ex. rådhusrätter, häradsrätter och fängelser.
Jämfört med Genline är det billigt att abonnera på AD OnLine. Genline tar 595 kr för ett kvartal, Ad Online 395 kr. SVAR har normalt samma pris som AD Online men är just nu billigare, 295 kr för ett kvartal. Men SVAR har inte alla kyrkoböcker jag är intresserad av. Dessutom är de scannade i svartvitt. Antagligen kommer jag därför beställa ett kvartalsabonnemang på Ad Online.
Läs även andra bloggares åsikter om Arkiv Digital, färgfoto, Genline, kyrkböcker, mikrofilm, släktforskning, SVAR
Två sena kvällar - nä, nätter - har jag arbetat med en levnadsbeskrivning över min farfars mormors farfar, soldaten Jonas Thor, och hans efterlevande. Gud vet hur många personer jag avhandlat, men vi snackar barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det känns som jag gått igenom halva Bråttensby (och en icke föraktlig del av Eggvena) under 100 år.
Riktigt så illa är det inte men det rör sig om ett ganska stort antal namn. Och att försöka få ihop en fungerande text av det materialet var närmast hopplöst. Nu går det alldeles runt i skallen av alla namn, datum och källhänvisningar.
En sak jag funderade över är hur mycket de förbättrade levnadsförhållandena i Sverige från slutet av 1700-talet och framåt (freden, vaccinet och potäterna, ni vet) återspeglas i min släkt i Bråttensby och Eggvena.
Mina anförvanter i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick inte så många barn överhuvudtaget. Viss födelsekontroll tycks alltså ha tillämpats. Och av de som föddes levde kanske två-tre till vuxen ålder.
På mitten av 1800-talet är förhållandena åtminstone bland mina anförvanter mycket annorlunda. Min farfars mormors far Johannes Jonsson och hans hustru Kristina Olofsdotter kunde konsten att yngla av sig. Något så kopiöst. De fick 11 ungar, av vilka 9 levde åtminstone till 15 års ålder. Och Johannes och Kristina tillhörde inte samhällets mer välbärgade skikt, precis. De var torpare, senare backstugusittare. Jordbruksarbetare alltså.
Nu är det material jag gått igenom alldeles för litet för att jag ska våga dra några slutsatser. Men jag har noterat tendensen och kommer ha den i åtanke när jag läser om befolkningsutvecklingen på den svenska landsbygden under 1700- och 1800-talet. För det kommer jag väl att göra, så småningom.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, levnadsförhållanden, släktforskning, soldater, torpare, 1700-tal, 1800-tal, Sverige
En månad som bloggare och redan har min splittrade personlighet orsakat problem. En blogg om släktforskning bör hålla en viss standard. Ha ett seriöst tonfall. Framför allt bör den handla om släktforskning. Inte om knäppa katter, oförmåga att städa och usla cigarettändare. Och inte om det jag helst av allt ville skriva om igår: skräpkultur. Tv 3 frossar i Alienfilmer just nu och ikväll visas eminenta Alien3.
Det är dags att göra något. Jag skapar en blogg till. Det är ju gratis.
Hybris, kan tyckas. Korkat att skaffa ytterligare en blogg innan den första ens fått en läsekrets. Men vad tusan. Jag tycker om att överdriva.
Så härmed annonserar jag: en ny blogg har fötts. Neurotic Kitten. Mitt första inlägg ska handla om Alien3. Tror jag. Jag har inte skrivit inlägget än.
Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.
Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.
Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är så irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.
Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.
Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.
Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, rökning, tändare, livslängd, ångest
Igår gjorde jag ett oväntat fynd på Abriss antikvariat. När jag letade igenom de nyinkomna böckerna hittade jag Fem socknar i Munkedal. Berfendal, Foss, Håby, Svarteborg, Valbo-Ryr (1980). En stor otymplig bok som ser ut att väga ett ton eller två och som antagligen var ohyggligt dyr i nypris.
