Maria Ilves släktforskningsblogg

Bokfynd om Foss

2009-03-01T18:23:00.016+01:00

Igår gjorde jag ett oväntat fynd på Abriss antikvariat. När jag letade igenom de nyinkomna böckerna hittade jag Fem socknar i Munkedal. Berfendal, Foss, Håby, Svarteborg, Valbo-Ryr (1980). En stor otymplig bok som ser ut att väga ett ton eller två och som antagligen var ohyggligt dyr i nypris.

Den nappade jag genast åt mig. Min farmor föddes i Foss och jag är just nu fullt sysselsatt med en djupdykning i Foss kyrkoböcker.

Nu har jag i lugn och ro bläddrat igenom mitt nyförvärv. Huvuddelen utgörs av fakta om gårdar och ortsnamn i de aktuella socknarna. Dessutom finns artiklar om rättskipning, Munkedals bruk och järnväg, diverse bemärkta personer och annat smått och gott. Alltihop illustrerat med en stor mängd fotografier och en och annan teckning.

Låter inte som en kioskvältare precis men jag emotser en lång och givande samvaro. Jag har anor i samtliga fem socknar och har redan hittat en av dem i boken. Jag är mycket nöjd.

En koll på Munkedals kommun hemsida upplyste mig om att det finns en andra del av tegelstenen, utgiven 1986. Den vill jag ha. Andra böcker som jag gärna ser i mitt bibliotek är Munkedal - en bygd och ett bruk i Bohuslän av Harry Molin (1949) och Familjer i Foss av Hans Karlsson (1996).

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, gårdar, ortsnamn, släktforskning, socknar, Munkedal, Berfendal, Foss, Håby, Svarteborg, Valbo-Ryr

Förvirring i Nårunga

2009-01-08T10:43:00.010+01:00

De senaste dagarna har jag ägnat åtskilliga timmar åt att försöka bringa klarhet i mina anors förehavanden i Nårunga på 1700-talet. Försökt är ordet. Uppgifterna i kyrkoböckerna är knapphändiga och motsäger varandra. I husförhörslängderna anges i allmänhet inte exakt datum, endast årtal. Om och i såfall vart en familj flyttat finns ofta inte noterat. Istället har jag fått utgå från uppgifter i födelse-, död-, och vigselböcker och sedan letat mig fram.

Lättare sagt än gjort. För de första decennierna finns ingen husförhörslängd bevarad. Den första som finns (1763-1781) är en mardröm. Åren har inte farit fram väl med längden och en del skador gör den svårläst. Vidare hade den eller de som upprättade den noll känsla för siffermässig exakthet. De uppgivna födelseåren tycks mest vara gissningar. Först med den andra husförhörslängden börjar årtalsuppgifterna bli pålitliga.

Lägg därtill namnförbistring. Min ana hette Anders Heljesson Larm. Jag har hittat två Anders Heljesson i födelseboken. Båda pojkarnas fäder hette Helje Andersson. Dessa båda fäder föddes vid ungefär samma tid och fick på 1740-talet söner som döptes till Anders. Läge för huvudvärk, alltså. Särskilt som respektive Anders mor inte nämns i födelseboken.

Hade kunnat avhjälpas om jag kunnat tyda texten i kyrkoböckerna skrivna före 1750 ordentligt. Det kan jag inte. Text skriven efter runt 1750 är inga problem. Den är skriven med handstilar jag kan förstår mig på . För perioden före 1750 handlar det närmast om kvalificerade gissningar. Spelar ingen roll hur länge jag stirrar på boktstäverna, jag fattar inte mer för det. Värdelöst i släktforskarsammanhang alltså.

Normalt brukar jag ha stor hjälp av filerna på Alingsås släktforskarförenings hemsida. Där finns bl.a. förteckningar över boende i Nårunga och Ljur under den aktuella perioden. Problemet är att uppgifterna i förteckningarna motsäger varandra och stämmer ofta inte med dem jag själv hittat i kyrkoböckerna. Total förvirring.

Nu tror jag att jag har lyckats reda ut vilken av de bägge Helje Andersson som jag är släkt med. För tillfället kommer jag inte längre. Jag får återvända till Nårungas 1700-tal när jag har blivit bättre på att tyda handstilar och när jag har kontrollerat informationen jag hittat i t.ex. mantalslängder och soldatrullor. Nu återvänder jag till Bråttensby och det hyfsat väldokumenterade, välformulerade och välskrivna 1800-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om handstilar, kyrkoböcker, Nårunga, släktforskning, 1700-tal

Världen kan vänta

2009-01-02T19:38:00.014+01:00

Nu har jag beställt ett kvartalsabonnemang på Ad OnLine. Teoretiskt sett borde jag vara död för omvärlden till den 2 april. Bortsett från promenader till affären för att bunkra mat, kattmat och liknande skulle jag gärna avstå från att sticka näsan utanför dörren de närmaste tre månaderna. Det är vinter. Det är kallt och hemskt ute.

Och allt jag behöver finns ju här. Dator med bredbandsuppkoppling. Ett abonnemang på Ad OnLine och därmed ett formidabelt utbud av kyrkoböcker och andra arkiv. Böcker om jag skulle tröttna på att glo på gamla handstilar. Tv:n om jag vill ha lättsam underhållning - någon deckare visas alltid på någon kanal. Eller Simpsons. Och jag har ju en video/dvd.

Låter det ensamt? Inte då. Mina katter erbjuder fullgott sällskap och därtill oförutsägbarhet och spänning. Människor? Kan jag hålla kontakten med via Internet. Får jag ett plötsligt behov av att höra en mänsklig röst tillhörande någon jag känner finns telefonen.

Men det är teorin det. I praktiken har jag en del andra åtaganden som jag inte slipper undan. Dessutom lär det vara nyttigt att in real life träffa någon annan än katterna, att inte bara umgås med döda släktingar. Påstås det. Just nu är jag skeptisk, men jag kanske ändrar mig om några veckor.

Läs även andra bloggares åsikter om Arkiv Digital, datorer, hemma, Internet, katter, släktforskning, vinter

Helgerbjudande från Arkiv Digital

2008-12-28T23:31:00.012+01:00

De senaste tre dagarna har jag suttit som klistrad framför datorn. Anledningen är ett erbjudande från Arkiv Digital. Mellan jul och nyår är det gratis att använda Arkiv Digitals internettjänst AD OnLine. När jag använt AD OnLine på Landsarkivet i Göteborg har jag tyckt att det varit svårmanövrerat. Landsarkivet har dessutom haft stora problem med datorer och internetuppkoppling. Så långt jag kunnat har jag därför på Landsarkivet hållit mig till mikrokorten.

Men gratis är gratis. Och hemma är hemma. I torsdags registrerade jag ett konto på Arkiv Digital, laddade hem nödvändig programvara (Java samt AD OnLine) och satte igång. Och blev positiv överraskad. Min bredbandsuppkoppling är snabbare och pålitligare än Landsarkivets. Bortsett från en sällskapssjuk katt (traskade runt på skrivbordet, trampade på tangentbordet, skymde bildskärmen) har jag inte haft några problem med att använda AD OnLine här hemma.

På AD OnLine finns färgbilder tagna med digitalkamera. Färgbilder är lättare att läsa än de svartvita bilderna i det mikrofilmade och scannade materialet. Jag har många gånger suttit på Landsarkivet och svurit över oläsliga texter. Med färgbilder försvinner stora delar av problemet. Text skrivet i svagt bläck eller blyerts blir läslig. Dessutom går det att zooma ordentligt.

På AD OnLine finns ännu inte alla svenska kyrkoböcker. Men från de områden som intresserar mig mest, Älvsborgs län och Göteborgs- och Bohuslän, finns i princip rubbet. Dessutom finns arkiv från t.ex. rådhusrätter, häradsrätter och fängelser.

Jämfört med Genline är det billigt att abonnera på AD OnLine. Genline tar 595 kr för ett kvartal, Ad Online 395 kr. SVAR har normalt samma pris som AD Online men är just nu billigare, 295 kr för ett kvartal. Men SVAR har inte alla kyrkoböcker jag är intresserad av. Dessutom är de scannade i svartvitt. Antagligen kommer jag därför beställa ett kvartalsabonnemang på Ad Online.

Läs även andra bloggares åsikter om Arkiv Digital, färgfoto, Genline, kyrkböcker, mikrofilm, släktforskning, SVAR

Förbättrade levnadsförhållanden och antalet överlevande barn

2008-12-23T00:37:00.009+01:00

Två sena kvällar - nä, nätter - har jag arbetat med en levnadsbeskrivning över min farfars mormors farfar, soldaten Jonas Thor, och hans efterlevande. Gud vet hur många personer jag avhandlat, men vi snackar barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det känns som jag gått igenom halva Bråttensby (och en icke föraktlig del av Eggvena) under 100 år.

Riktigt så illa är det inte men det rör sig om ett ganska stort antal namn. Och att försöka få ihop en fungerande text av det materialet var närmast hopplöst. Nu går det alldeles runt i skallen av alla namn, datum och källhänvisningar.

En sak jag funderade över är hur mycket de förbättrade levnadsförhållandena i Sverige från slutet av 1700-talet och framåt (freden, vaccinet och potäterna, ni vet) återspeglas i min släkt i Bråttensby och Eggvena.

Mina anförvanter i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fick inte så många barn överhuvudtaget. Viss födelsekontroll tycks alltså ha tillämpats. Och av de som föddes levde kanske två-tre till vuxen ålder.

På mitten av 1800-talet är förhållandena åtminstone bland mina anförvanter mycket annorlunda. Min farfars mormors far Johannes Jonsson och hans hustru Kristina Olofsdotter kunde konsten att yngla av sig. Något så kopiöst. De fick 11 ungar, av vilka 9 levde åtminstone till 15 års ålder. Och Johannes och Kristina tillhörde inte samhällets mer välbärgade skikt, precis. De var torpare, senare backstugusittare. Jordbruksarbetare alltså.

Nu är det material jag gått igenom alldeles för litet för att jag ska våga dra några slutsatser. Men jag har noterat tendensen och kommer ha den i åtanke när jag läser om befolkningsutvecklingen på den svenska landsbygden under 1700- och 1800-talet. För det kommer jag väl att göra, så småningom.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, levnadsförhållanden, släktforskning, soldater, torpare, 1700-tal, 1800-tal, Sverige

Splittrad personlighet med hybris

2008-12-20T19:03:00.005+01:00

En månad som bloggare och redan har min splittrade personlighet orsakat problem. En blogg om släktforskning bör hålla en viss standard. Ha ett seriöst tonfall. Framför allt bör den handla om släktforskning. Inte om knäppa katter, oförmåga att städa och usla cigarettändare. Och inte om det jag helst av allt ville skriva om igår: skräpkultur. Tv 3 frossar i Alienfilmer just nu och ikväll visas eminenta Alien3.

Det är dags att göra något. Jag skapar en blogg till. Det är ju gratis.

Hybris, kan tyckas. Korkat att skaffa ytterligare en blogg innan den första ens fått en läsekrets. Men vad tusan. Jag tycker om att överdriva.

Så härmed annonserar jag: en ny blogg har fötts. Neurotic Kitten. Mitt första inlägg ska handla om Alien3. Tror jag. Jag har inte skrivit inlägget än.

Allt var bättre förr

2008-12-19T23:12:00.008+01:00

Allt var bättre förr. Åtminstone cigarettändarna.

Allvarligt talat. När jag som mycket ung (betydligt yngre än vad jag har lust att tänka på nu), började röka var tändarna kvalitetsgrejer. De höll i evigheter. Åtminstone ett par månader. Och det berodde inte på att jag rökte mindre då; redan ett år efter min första cigarett var jag uppe i den konsumtion jag hållit fast vid sedan dess. Alltså ett paket om dagen. En konsumtion mina då tonåriga luftrör och lungor inte riktigt var mogna för. Men tändarna höll måttet.

Idag är jag glad om inte den nyinköpta tändaren går sönder efter en vecka. Och det är så irriterande. För en hängiven nikotinist är det gräsligt frustrerande att klockan två på natten inse att tändarfanskapet inte fungerar och att närmaste nattöppna butik är 10 minuters promenad bort. Direkt ångestframkallande, faktiskt.

Nä, dags för en konsumentrevolution. För rätten till nikotinism utan frustration och ångest.

Alltså, bortsett från den välförtjänta ångest jag känner när jag tänker på hur jag genom mitt rökande frivilligt förkortat min livslängd med 10 år. Minst. För det är ett helt annat ämne, som jag inte har lust att uppehålla mig vid nu.

Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, rökning, tändare, livslängd, ångest

Google i släktforskningen och en gammal soldat

2008-12-18T18:04:00.023+01:00

Google är ett utmärkt verktyg för släktforskare. Som nybörjare var det genom Google jag hittade de stora släktforskarsajterna, som Nättidningen Rötter, Släktdata och Demografisk Databas Södra Sverige. På de två sistnämnda finns avskrifter av kyrkoböcker, i huvudsak Födelse-, Vigsel- och Dödböcker. Här hittade jag mycket information om mina anförvanter.

Men avskrifter är andrahandskällor. Därför rekommenderas kontroll av uppgifterna i originalkällorna. Ofta finns inte heller avskrifter av in- och utflyttningslängder, husförhörslängder och församlingsböcker. Utan att själv leta i kyrkoböckerna kommer man inte långt. Jag har privilegiet att ha Landsarkivet i Göteborg på bekvämt spårvagnsavstånd. Det har blivit åtskilliga turer dit vid det här laget. Nu har jag genom eget grävande i kyrkoböckerna kommit en bit på väg, som längst 6 generationer tillbaka.

Men fortfarande använder jag Google. Då och då googlar jag på olika anors namn och ibland hittar jag fakta som inte finns i kyrkoböckerna. Namnformerna på 1800-talet och tidigare var milt uttryckt flytande. En och samme person kan t.ex. heta Jon, Jonas, Johan och Johannes i olika källor. Därför googlar jag på olika varianter av samma namn.

Mitt senaste fynd hittade jag när jag googlade på min farfars mormors farfar Jonas Thor (1779-1838). Han var soldat i Tumberg och Bråttensby. Jag hade vaskat fram en hel del i kyrkoböckerna men undrade om det fanns mer. Han var ju soldat, för sjutton. Och jodå, jag fick napp. Peter Hjortstam har på sin hemsida publicerat information från soldatrullorna om alla indelta soldater i Västgötadals regemente och Kullings kompani. Jonas Thor och ett par andra av mina anor var bland dem. På hemsidan kunde jag bl.a. läsa om hur lång Jonas Thor var, vilka fälttåg han deltog i och hur han en tid var krigsfånge hos fransmännen.

Glatt mejlade jag hemsidans upphovsman och tackade honom för hans arbete. Jag lovade också att jag skulle skicka honom de uppgifter om de aktuella soldaterna som jag hittat i kyrkoböckerna. "Om några dagar" tror jag att jag optimistiskt skrev. Det var fyra veckor sedan. Först nu har jag totat ihop en levnadsbeskrivning över Jonas Thor. Nu ska jag kontrollera uppgifterna och sedan mejla iväg alltihop. Förhoppningsvis innan det här året är till ända.

Och jo, jag ska lägga ut en levnadsbeskrivning över Jonas Thor här också.

Läs även andra bloggares åsikter om avskrifter, googla, kyrkböcker, släktforskning, soldater, soldatrullor

En drös släktingar och en orädd katt

2008-12-17T16:38:00.008+01:00

Vid 19-tiden i fredags dundrade ett gäng släktingar in i min lägenhet. Syster, systersöner, flickvän till en av systersönerna. På ett ögonblick steg ljudnivån i min lägenhet åtskilliga decibel.

En katt smet blixtsnabbt in under badkaret. En annan flög in bakom soffan, smög sig vidare under gardiner och skrivbord genom vardagsrummet och nådde hon också den relativa säkerheten i badrummet.

Den tredje katten - Constantine - gjorde tvärtom. Han uppsökte händelsernas centrum, d.v.s. vardagsrumsbordet. Där bredde han ut sig, kollade majestätiskt in sina nya undersåtar och lapade i sig uppmärksamheten. Och uppmärksamhet fick han. Och han älskade det. En timme senare, när släkten gjorde sig i ordning för att dundra ut igen, låg han fortfarande kvar på bordet.

När syster, systersöner och systersonens flickvän slutligen försvunnit ner för trappan och ut i vintermörkret verkade han besviken. Han gick ut i hallen och jamade missnöjt. Snopen över att de nya undersåtarna så snabbt försvunnit, skulle jag tro.

Allvarligt talat: hur orädd får en katt egentligen vara?

Läs även andra bloggares åsikter om besök, katter, orädd, släktingar, undersåtar

En riktigt fet katt

2008-12-11T16:24:00.017+01:00

"Du vet att katter ska smalna av på mitten" sa syrran och pekade på min katt Sabina. Det var tidigare i höstas. Sabina är 15 år. De senaste 14 åren har hon haft problem med vikten. När hon var sådär 5 accentuerades problemen. Därefter har hon allt mer börjat likna en tunna. Jag har gjort flera försök att banta ner henne genom åren, med uselt resultat.

När syrran påpekade det uppenbara muttrade jag därför något ursäktande om att kisse alltid haft anlag för övervikt och att jag skulle banta ner henne.

Det var några månader sedan. Av bantningen blev det ingenting. Och igår när jag lekte med Sabina slog det mig att hon inte längre ser ut som en tunna. Hon är på väg att förvandlas till en boll med fyra tassar. Sabina är numera inte bara överviktig. Hon är FET. Hon måste ner i vikt. Annars är jag rädd för att det inte blir någon 16-årsdag.

Läste någonstans att två tredjedelar av alla katter i Sverige lider av övervikt (hemlösa katter icke inkluderade). De siffrorna stämmer väl överens med förhållandena här hemma. Constantine väger lite mer än han borde, även om han har en bit kvar till tunnestadiet och definitivt inte ser ut som en rund boll. Lilla Elli däremot är en spinkig rackare. Hon äter och äter men blir inte större. Och Sabina är alltså präktigt fet.

Stackars Sabina. Hon vet inte om det än men jag har just dragit igång Operation Gå Ner I Vikt.

Läs även andra bloggares åsikter om katter, övervikt, bantning, fet

Datorkrångel

2008-12-07T00:12:00.007+01:00

Jag är irriterad. Riktigt irriterad.

Planen var att jag skulle spendera hela kvällen i tv-soffan. Jag är sjuk och tänkte att en brittisk deckarserie skulle pigga upp. Strax före nio gjorde jag en kopp te och satte på tv-n. Dessutom slog jag på datorn. Jag tänkte att mitt antivirusprogram skulle få gå igenom min gamle trotjänare medan jag satt och myste framför tv-n.

Stort misstag.

Min gamle trotjänare tycks inte må bra. Åtminstone inte att döma av resultatet av antivirusprogrammets genomgång. Och när min gamle trotjänare inte mår bra blir jag irriterad. Jag vill veta vad som är problemet. Nu har jag suttit framför datorn i över tre timmar och jag är inte ett dugg närmare gåtans lösning. Vilket gör mig ännu mer irriterad.

Datorer krånglar. Det är vad datorer gör. Flitiga datoranvändare får därför lära sig betydligt mer om datorer än vad de egentligen borde behöva. Jag har iallafall fått göra det. Och visst, det är kul att lära sig hur saker fungerar. Men inte när man är sjuk och egentligen vill sitta och mysa i sällskap med en brittisk tv-deckare.

Nu ger jag upp för ikväll. Jag får ta itu med eländet imorgon istället, när jag tänker klarare. Det är iallafall planen.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, datorproblem, antivirusprogram, tv-serier

Att bringa ordning i kaos

2008-12-02T22:05:00.017+01:00

Tidigare ikväll såg jag mig om i min lägenhet och jag tänkte: om inte det här stället strider mot någon lag eller förordning borde det göra det. När jag har mycket att göra är städningen det första som ryker. Att döma av tillståndet i min lilla tvårummare har jag varit hyperstressad det senaste decenniet.

Jag hade nog kunnat leva med att låta förfallet fortsätta en dag eller två. När det gäller stökiga lägenheter är min toleransnivå mycket hög. Men i morgon väntar jag besök. Och till och med jag tyckte att det hade varit en förolämpning att utsätta någon för det kaos som rådde.

Alltså städade jag. Jag plockade upp allt som låg och drällde på golven, jag röjde upp på skrivbordet och på soffbordet, jag dammsög och torkade golven. Jag hittade åtminstone ett par prylar som jag trott var ohjälpligt förlorade.

När jag var klar såg jag mig om igen och jag var riktigt nöjd med resultatet. Okej, min lägenhet skulle fortfarande inte kvala in på en tio-i-topplista över Sveriges prydligaste hem. Men jämfört med hur det såg ut här för några timmar sedan har jag åstadkommit en klar förbättring.

Jag känner mig så duktig.

Läs även andra bloggares åsikter om besök, lägenhet, städning

På adventsfika med anteckningsblocket i beredskap

2008-11-30T19:12:00.013+01:00

Var på adventsfika hos några släktingar idag. Jag stormtrivdes - ett par timmars umgänge med släkten (inklusive ett par gulliga ungar) och massa gott att äta därtill. Jag brukar äta med god aptit och särskilt förtjust är jag i allt som är sött. Advent med dess glögg, pepparkakor och lussekatter är för mig rena julafton.

Medan jag stod och mumsade på en helt ljuvlig bulle (saffran och mandelmassa) önskade jag att mina egna talanger i köket var av samma kaliber som värdinnans. Men där får jag skylla mig själv. Min livsprincip hittills har varit att inte spendera mer tid framför spisen än vad som är absolut nödvändigt. Mina kulinariska färdigheter är därefter. I stället får jag passa på att njuta när jag blir bjuden på godsaker andra tillagat.

Mellan turerna till köket tog jag en del foton. Fick en digitalkamera i födelsedagspresent för drygt ett år sedan och kameran och jag blev snabbt bästa vänner. Jag har tagit massa fotografier på släkt och vänner, katter och blommor. Redigerar fotona gör jag själv - det finns utmärkta redigeringsprogram som inte kostar något. Själv använder jag Picasa, som går att ladda hem via Google.

Också mitt anteckningsblock kom till användning under adventsfikan. Mot slutet av tillställningen samlade jag lite uppgifter om diverse personer - basfakta som fullständiga namn, födelsedatum och födelseförsamling. Det kan verka onödigt att skriva ner persondata om människor man faktiskt umgås med. Men livet är notoriskt svårförutsägbart och det är ofta allt för lätt att tappa kontakten. Dessutom är det praktiskt för framtida generationer med släktforskarambitioner om sådana fakta finns nedtecknade. Det är inte alltid de yngre i familjen känner till namn och födelsedata på t.ex mammas eller mormors syskon, kusiner och föräldrar.

Läs även andra bloggares åsikter om advent, fotografering, släktingar, släktforskning

Hur mitt grävande i kyrkoarkiven började

2008-11-27T19:28:00.009+01:00

Att jag sommaren 2007 började forska på den svenska delen av min släkt var en tillfällighet.

Tanken på att börja gräva i kyrkoarkiven hade länge funnits. För många år sedan hittade jag bland en död bonussläktings papper en hög släktforskningsresultat. Jag läste intresserat och började fundera på om jag inte skulle börja släktforska själv. När jag letade information om hur man gör fick jag veta att man bör börja med att intervjua äldre (levande) släktingar. Människor dör. Arkiven är ju kvar.

Alltså började jag fråga ut diverse familjemedlemmar. Beväpnad med penna och papper terroriserade jag nära och kära. Jag fick veta många spännande saker. Men efter ett par år fick jag annat att tänka på och släktforskningen rann ut i sanden.

I juni 2007 fick jag veta att en sedan länge död släkting i rakt nedstigande led vilade på en kyrkogård nära mitt hem. Via Svenska kyrkans hemsida letade jag mig fram till en sajt med gravsatta i Göteborg. Där såg jag att min döde släkting låg i samma grav som några människor jag aldrig hört talas om men som av namnet av döma var släkt med både honom och med mig.

Jag blev nyfiken. Jag traskade iväg till kyrkogården, läste vad som stod på gravstenen och insåg att jag utöver min döde anfader också hittat dennes föräldrar och - förmodade jag - syskon. Jag hade trott att min biologiska släkts Göteborgshistoria var av ganska färskt datum och bara berörde några få. Nu stod jag och stirrade på ett gäng göteborgare som dött för åtskilliga decennier sedan och jag var släkt med dem. Fanns det fler? Jag ville veta MER.

Jag var fast.

Gravsatta i Göteborg hittar ni här: http://avenyframsidan.advance.se/AvenyFramsidan/AvenyHTML_ISAPI.dll?page=GBG_SoekGrav

Gatusmart katt

2008-11-25T16:57:00.013+01:00

Duns lät det i igår kväll från köket. Duns, duns och brak. När jag hör konstiga ljud i lägenheten är det läge att kolla vad katterna gör. Och jodå, när jag kikade in i köket hittade jag Constantine på diskbänken. Han mumsade lyckligt på en brödskiva. Kisse hade brutit sig in i ett köksskåp och norpat bröd jag tagit ut från frysen.

Constantine är inget geni direkt. Jag har sett honom misslyckas med att gå igenom en halvöppen dörr. Men han är gatusmart. Han vet hur man överlever. Han vet var maten finns och hur han ska komma åt den. Det lärde han sig som hemlös kattunge. Och när han flyttade in hos mig tog han med sig sitt kunnande och sina instinkter.

När jag kommer hem med väfyllda matkassar är Constantine genast där. I raketfart hittar han kassen med brödet och börjar tugga sig igenom plasten. När jag gör frukost eller middag håller han sig framme för att snabbt sno allt jag tappar. Också okokt pasta försvinner in i hans glupska käftar. När jag äter sitter han på eller under bordet, ständigt redo att med klorna dra åt sig en ostskiva eller en köttbit.

Med ett sånt djur i huset gäller det att tänka på vad man gör. Ringer det när jag äter tar jag med mig tallriken till telefonen. Paket med knäckebröd eller kakor lämnar jag aldrig framme. När jag tar ut bröd ur frysen lägger jag det på en tallrik i ett köksskåp för att tina.

Ett sådant köksskåp har Constantine nu lärt sig öppna. Småbarnsföräldrar kan köpa säkerhetsspärrar för att stoppa klåfingriga ungar. Kanske är det dags för mig att överväga något liknande.

Att döpa en blogg

2008-11-24T10:24:00.011+01:00

Äsch. Jag hade tänkt att den här bloggen skulle heta Lokattstankar. Lokatt är den svenska betydelsen av mitt efternamn och jag är positivt inställd till lokatter. Jag gillar tofsarna på lokattens öron och den lilla stumpen till svans. Jag är helsåld på katter överhuvudtaget. Men en snabb koll på Google upplyste mig om att det faktiskt finns folk som heter Lokatt. I efternamn.

Äsch igen. Vad döpa bloggen till då? "Maria Ilves blogg" låter så lagom kul. Men jag kan för tillfället inte komma på något bättre. Så jag kör med det. Kanske slår inspirationen till snart och jag kommer på något flashigare.

Att jag inte får upp min blogg när jag googlar på Maria Ilves undrar jag också över. Men det är ett problem jag får lösa vid ett annat tillfälle.

Några knapptryckningar och så oops...

2008-11-24T00:23:00.005+01:00

Hm. Alltså. Allvarligt talat. Jag har nog inte tänkt igenom det här ordentligt.

Jag har haft vaga tankar om att någon gång, kanske, om jag någonsin får tid, skapa en blogg. För att skriva av mig. För jag släktforskar och diverse släktingar, vänner och bekanta är nog trötta på att höra mig mala på om släktforskning. Och för att jag har katt(er) och tycker om katter och för att folk i min omgivning antagligen är ganska less på att höra mig tjata om katter. Och för en massa andra saker också som jag vill prata av mig om, men som den närmaste omgivningen kanske inte är så vansinnigt intresserad av.

Men jag hade tänkt mig det som ett framtida projekt. Typ som ett om-ett-år-eller-två-projekt. Inte nu, när jag har så ruskigt mycket att göra och är hyperstressad och dödstrött och helst av allt bara vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova i en månad. Med katterna bredvid mig i sängen.

Men så loggade jag in på mitt google-konto av vilken anledning det nu var (efter att jag i tio minuter letat efter lösenordet och konstaterat att jag borde städa). Redigerade min användarprofil, spanade runt lite och så, bara för att jag var nyfiken, kollade jag hur man gör när man skapar en blogg på Blogger. Några knapptryckningar och så oops. Jag hade registrerat en blogg.

Aj tusan. Om-ett-år-eller-två-projektet blev plötsligt ett nu-genast-projekt. Och nä, jag har verkligen inte tänkt igenom det här ordentligt.

Läs även andra bloggares åsikter om katter, släktforskning